Efter en envis förkylning som inte ville släppa greppet om mig. Så har jag iaf jobbat denna veckan. Barnen har sommarlov och har velat ha Coffea hemma hos sig. Till hans Stoora lycka fick han iaf följa med i lastbilen i Fredags. Lustigt att får han bara vara med, så är det ok vart man än är. Det kan i min värld inte vara så glamoröst att ligga där bak i sängen och skumpa runt i värmen.. Ingen AC heller så det har varit Vaarmt. Men är man en trogen kamrat så är man. Då delar man visst allt hjärtat mitt :)
Midsommar spenderades i Hede hos kompisen Annica. Så på midsommarafton badade jag och barnen i deras pool, på deras camping, och hade utsikt över det snöklädda Sonfjället. Lyxigt boende och väl ompysslade åkte vi lite piggare och ordentligt utsövda hem. Packade om. Bytte bil med morsan OCH brorsan, tack snälla Marcus för lånet av “The Black Perl”! Hängde på husvagnen och åkte neråt i landet. Till High Chapparall och dess western tävlingar. 5 underbara, varma dagar med trevligt sällskap. Robban och Bettan. Sofia och Karin och så mina underbara töser såklart! Emma och Sara. Trevliga ritter. Fina hästar. En, och kanske annan cowboy som var intressant spanades väl också in 
Tyvärr svek modet mig när jag hade Världens chans.. Tack Robban för försöket iaf… Så det var nog den semester som jag fick i år. Men trots 30mil uppåt och 45mil nedåt i bil så var det mycket välinvesterade dagar för återhämtning. Vovven var med uppåt men pga skottfastheten så fick han vara hos mamma de sista 5dagarna. Det skjuts ju ganska friskt på Chappen 
Ja annars så går dagarna, en i taget..
Näsan är över vattenytan även om inte fötterna riktigt än har fastmark under sig. Men det går. En dag i taget.. Jag åker inte Liika på ändan längre när fler tomma löften och svek utdelas till höger och vänster.. Vem vet man kanske blir imun. Nå väl. Jag anar en ljusning i horisonten. Lite otålig känner jag mig dock att sätta igång. Det är lite ett avsked från det livet jag trodde att jag skulle leva i. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli gammal i dethär huset med den mannen jag gifte mig med.. Men så skulle det visst inte bli. Så då är det “bara” att rätta in sig inför det nya. Skrämmande eftersom vi delat vårt liv i 16 år och bott i det här huset i 13.
Nå väl. Vad säger man.
Om du mister en står det dig tusen åter. Tar du en står resten och gråter.. Eller något sådant.
Ha det bäst gott folk!
